Kunskapsförbundet Väst / Nyheter / 2020 / 05 / 08

Koll på kvalitén? | DEL 2

Det blev en vårtermin som ingen annan tidigare, och som på förhand var svår att förutse. Men vad händer i Skolsverige och inte minst inom Kunskapsförbundet Väst när vi drabbas av en krissituation som coronapandemin innebär? Jo, vi krishanterar.

Och vi krishanterar så till den milda grad att våra digitala hjälpmedel går heta. Från en skolvardag med vanliga lektioner och fullt av lärare och elever i klassrummen, till tomma skollokaler och många gånger knäpptysta lektioner online. En skolvardag på distans. Med tanke på den otroligt korta tid vi haft på oss att få igång en fungerande fjärr- och distansundervisning så kommer ett begrepp väl till pass – resiliens. Egentligen hämtat från ekologin, men jag tycker det landar bra. Resiliens är förmågan att tåla förändringar, att ha förmågan att klara störningar i systemen och återhämta efteråt. En viktig faktor är då att det finns en bärkraft och hållbarhet i systemen, och i vårt fall är det lärares och elevers kunskaper och förmåga att både orka med och tåla störningar som gör att det blir skola ändå. Trots de många utmaningarna.

Jag tänker att formatet skola på distans hjälper oss att få syn på saker som vi egentligen redan vet om, men som blir extra tydliga. En skola är ju inte bara elever och deras lärare. Det är också elevhälsa, speciallärare, resurspersoner, studie- och yrkesvägledning, bibliotek, IT-personal och inte minst skolledare som alla samverkar för att det ska gå så bra det bara kan för våra elever. Och det är en ganska häftig grej, måste jag säga, när vi hittar former för att vara aktiva och deltagande tillsammans. Att vara två lärare på lektionen samtidigt går ju faktiskt, och det fungerar att ha eleverna fördelade på digitala grupprum och gå runt. Det blir ju inte på samma sätt som i skolan, men det blir ändå ganska bra. Dessutom väljer vi lärare att göra på lite olika sätt; alltifrån en renodlad fjärrundervisning där alla är uppkopplade och deltar samtidigt och tillsammans kring ett innehåll, till mer distansupplägg med arbete i mer omfattande uppgifter över längre tid där man finns till hands online som lärare. Och då får vi lite variation i undervisningen mellan kurser i alla fall. Det är gott nog i krishanteringstider!

Situationer man inte råder över
Det är nog faktiskt så att tiden vi lägger på planering av lektioner ökar. Det krävs en större noggrannhet så budskap och innehåll går genom skärmen, och det krävs ett större mått av struktur eftersom man inte får de små pauser som det hela tiden blir i det vanliga klassrummet när man rör sig mellan eleverna och svarar på spontana frågor eller hjälper till med något.  Man behöver ofta ha en plan B om saker skulle börja krångla, men ibland måste man få ge upp också. Särskilt i situationer man inte råder över, som när min privata internetleverantör bestämde sig för att inte vänta på den glömda fakturan längre utan helt sonika stängde av trafiken. Nu hade jag tänkt mig att arbeta hemifrån, och ja det är naturligtvis extra klantigt att inte ha koll i dessa tider, men vad förvånade vi blev när det släcktes ner. Där satt hustrun i jobbmöte, dottern var på fjärrlektion och själv hade jag genomgång med elever i matematik. Det tog en liten stund innan vi fått igång delade surfzoner via mobilerna, och sedan var flera av oss online igen. Men tyvärr fick jag ge upp där och då. När jag hittade tillbaka in så var det full fart i klassrummet online, ungefär som vanligt om man av någon anledning är tvungen att gå ifrån en lektion i tio minuter eller så. Nu lyckades vi avrunda tillsammans och eleverna fick tid att jobba på egen hand istället, men utan handledning. Och det får nog vara förlåtet att det blir så en lektion då och då. Nu är det autogiro på fakturan tills vidare, så det problemet ska jag väl lyckas undvika i framtiden.

Våra olika förutsättningar
Tekniken i sig må vara en stor utmaning såväl för elever som för lärare. Vid distansundervisningens start räckte kapaciteten i nätverken och hos lärplattformsleverantören inte till på långa vägar. Men det har blivit bättre, och det finns en infrastruktur med stöd och hjälp i IT-frågor på plats på ett nytt sätt nu. Gällande eleverna så hamnar en del elever efter dels på grund av tekniken och hur den hanteras och används, dels på grund av att vi alla har olika förutsättningar att klara av att arbeta på distans. Det ställer stora krav på det egna ansvaret och det gäller att vi som undervisar har tillit till elevers förmåga att fixa det på distans, och att vi har infrastruktur för de mjuka värdena på plats även för de som behöver extra eller särskilt stöd.

Sakta men säkert börjar vi vänja oss och det är ju samma människor som möts via digitala verktyg som i klassrummet. Det är många gånger samma stöttning som behövs nu som i klassrummet i skolan, och för de här eleverna blir det naturligtvis en utmaning att lösa uppgiften. För andra verkar formatet passa bättre än det traditionella upplägget. De har lättare att hänga med i fjärrundervisningen online. Kanske kan det bero på att det måste vara avskalat och extra tydligt för att innehållet ska gå fram? Eller kan det bero på att man inte har en klasskamrat som sitter bredvid och som man gärna börjar prata med?

Den egna förmågan att kunna strukturera och ta eget ansvar för sitt arbete blir också extra tydlig i det här formatet. Den som annars litar till att det alltid finns andra att hänga på utan att ha riktig koll själv, som följt flocken kanske man kan säga, får det betydligt tuffare nu när allt sker på distans.

Det har också varit otroligt häftigt att se när skolkamrater hjälps åt med att få varandra online på rätt ställe, vid rätt tidpunkt och hur informella kommunikationsvägar som Messengergrupper och Discordkanaler ger möjlighet för fler att delta i undervisning eller i samarbetsgrupper där man diskuterar hur uppgifter ska lösas eller genomföras. Det är resiliens det! Att tillsammans överkomma hinder på vägen och anpassa sig till situationen. Det ger uthållighet i systemet.

Vi som är lärare får också ta vårt ansvar och tänka till kring hur vi jobbar och vad vi vill att elever ska få med sig när det gäller digitala verktyg och de möjligheter och begränsningar dessa har, och vi kommer ha många erfarenheter med oss när detta är över. Nu går det inte att göra allt som vanligt i en lärplattform och digitala verktyg. I många fall blir det svårt att bedriva undervisning kring exempelvis praktiska moment i yrkeskurser, kanske kemilaborationer eller varför inte i de kurser som våra estetelever har som ensemblespel eller körsång? 30 millisekunder är vad hjärnan klarar av att urskilja när det gäller ljudimpulser. Och då går det inte sitta på laggande uppkopplingar och försöka musicera tillsammans med fördröjningar som istället mäts i hela sekunder. Även det är erfarenheter vi tar med oss framöver.

Orosmoment och små guldkorn
Jag tror vi är ganska många som känner en oro över att kunna använda provresultat som underlag vid bedömning. En digitaliserad undervisning på distans medför en risk för fusk; det blir svårt att kontrollera när vi inte är på samma ställe. Ja, men då får man bara ställa andra frågor som eleverna inte kan fuska på, kanske någon säger, låt dem använda alla hjälpmedel som finns! Det kan säkert vara så att det kan fungera i många kurser och ämnen, och sannolikt fungerar det bättre med elever som har möjlighet att nå de högsta betygen. När det gäller elever som behöver prövas på det innehåll som är relativt enkelt och avskalat för att klara sin kurs med godkänt betyg, känner jag att det är lite svårare eftersom den här typen av uppgifter ofta är lättare att fuska på. Nu har jag väldigt stor tillit till våra elever, och risken för fusk är kanske inte så stor. Men det är tankar som rör sig i en lärares huvud nu när det börjar närma sig kursavslut och betygssättning.

Eftersom det blev en väldigt speciell vårtermin så blir det nu besvärligt för de elever som vid påsk hade tänkt att sätta fart på riktigt för att kommer åt det betyget de siktat på. Ja, den chansen blev plötsligt betydligt mindre och några kommer säkert att få stå sitt kast. Men vi är lärare. Om slår knut på oss själva för att våra elever ska lyckas i vanliga fall, så kommer vi nog slå både dubbel- och trippelknut nu. Här får vi försöka fundera på vilka kloka val vi har att göra och hur vi kan stötta de elever som fortfarande behöver det extra stödet, och det utan att jobba ihjäl oss. Eleverna ska ha lärare i till hösten också. I de fall som är klurigast att hantera blir det nog så att vi får låta eleverna komma till skolan så vi kan träffas på riktigt. Hoppas vi håller oss friska så det går att genomföra.

Trots att formatet skola på distans innebär att vi inte ses till vardags i skolan finns små glädjeämnen i mötet online. Tänk vad roligt det var när man hittade tillägget ’grid view’ i Google Meet och man fick upp alla eleverna samtidigt på skärmen! På något sätt så kändes det fint att se alla samtidigt och visst saknar man att inte träffas, men det var ett bra substitut. Och det är lite roligt att se hur vi fungerar som människor, att det mänskliga mötet och närhet är så viktigt för oss. Sedan får vi titta in lite hos varandra också, och det har väl varit allt från glasstrutar, kaffekoppar, uteplatser, tonårsrum, lärarkontor, skolsalar, katter och elgitarrer som förvisats på skärmen mer eller mindre medvetet. Vi är våra relationer även när vi ses online, kanske kan man sammanfatta det så? Och ju längre tid detta pågår, desto viktigare tror jag att det blir att hitta dessa små guldkorn av närvaro tillsammans.

Visst kan det föra något gott med sig
Vad skönt det ska bli när det är över! Då ska vi tillbaka till klassrummen och träffas i skolan varje dag under läsåret igen. Äntligen! Men kommer det bli som vanligt? Eller kommer vi tala om skolan som ett före och ett efter corona? De erfarenheter och det enorma lärande som skett om digitalisering av skolan skulle inte skett med den hastighet det nu gjort. Vi har även fått syn på att det finns elever som gynnas av distansundervisning och det kommer nog att bidra till nya frågor kring skolutveckling och didaktik framöver. Så inget ont som inte för något gott med sig. Nu kommer vi vara i en situation där alla lärare och rektorer på riktigt kan delta i diskussioner om digitalisering, och ställa de frågor som behövs kring undervisning, didaktik och digitala hjälpmedel. Eller rättare sagt, alla i skolan kommer kunna bidra i diskussionerna, inte enbart lärare och rektorer. Kanske får vi även en bättre samverkan och dialog mellan olika aktörer som exempelvis skola och lärplattformsföretag eller läromedelsförlag? Vi kommer kunna föra fram vår talan på tydligare sätt i alla fall.

Nu har vi att förvalta, underhålla och utmana vunna kunskaper. För att få lite distans till det vi varit med om under våren behövs en stunds reflektion tillsammans, och på egen hand naturligtvis, för att kunna pusta ut och ta nya tag till hösten. Men jag tänker att det är ett stort kapacitetsbyggande som skett på alla nivåer, och nu finns kapaciteten, erfarenheterna och kunnandet i hela den lärande organisation som Kunskapsför-bundet Väst är.

Nu tar vi tag i de sista veckorna på terminen, och så ser vi till att vi får ett fint, värdigt och roligt men helt klart annorlunda firande av alla studenter. Den ljusnande framtid är er!

Keep calm and carry on. Och tvätta händerna i 20 sekunder två meter från grannen i tider som dessa.